Cosby, vår härlige huskattkille, är hemma igen. Nej, jag vet att jag inte berättat för alla att han varit borta – men det har han varit. Här kommer hela berättelsen.
Cosby och jag började vårt liv tillsammans en novemberdag år 2004. Han var en bedårande liten kattunge som var ett resultat av ett misstag. Hans brunmaskade, fina siamesmamma hade släppts ut på egen tass, blivit dräktig och resultatet var ett gäng söta svarta kattungar. Cosby flyttade hem till mig, adopterade raskt min hund Zynni som låtsasmamma (synen av en liten kattunge som ligger och snuttar på en förvånad kelpie var obetalbar…) och blev en självklar medlem i familjen.
Vi har flyttat en del, Cosby och jag. Från lägenhet, till hus på landet i byn Älgnäs, till annat hus på landet, till lägenhet igen, och så hit. Till vårt radhus i Gävle. Under tiden vi bodde på landet gjorde Cosby det klart för mig att han ville vara ute. Sträcka på tassarna i gräset, jaga flugor, möss och sorkar. Klättra i träd, jagas och busa på åkrarna. Och vem kan neka honom? Han gick aldrig långt, han var en fenomenal jägare, kom alltid när jag ropade och låg ofta vid någon buske på tomten och sov. Det var få nätter han inte sov i min säng, trots att han hade hela världen till sitt förfogande. Men när jag ropade på honom på eftermiddagen eller kvällen kom han springandes med ett glatt ”mreow!”, och ville sedan sova på min mage, ljudligt spinnandes.
När vi flyttade till lägenhet och sedemera radhus tog Cosby det med ro. ”Huvudsaken det är jag och matte”, verkade han tycka. Han välkomnade Pixla och blev bästa vän med henne, var lite skeptisk mot Imsa och tyckte i ärlighetens namn inte att kattungarna i W-kullen var sådär värst imponerande. Och även då briljerade han, när han visade kattungarna att det finns katter som sätter gränser på ett snällt sätt. Han fräste ifrån, men gav dem även en slick och en buff med huvudet när de närmade sig honom på ett vänligt sätt.
Av våra katter är Cosby den som uppskattat den innätade altanen mest, även om alla älskat den. Det märktes alltmer att han saknade att få vara ute, han ville ut på altanen även om det bara var vårvinter och kallt – och hans tigermage fylldes ut allt mer. Det är svårt att aktivera en åttaårig lite rund kattherre som ägnat sig åt riktig jakt, han fnös åt fjädervippor och leksaker och deltog bara i siamesbuset ibland. Vi bantade ner honom med hjälp av foder, men det var inte så lätt när kattungefodret fanns i närheten. Jag var ute med honom i koppel, men han var ändå inte nöjd utan tittade längtansfullt bort. Längre bort, dit man inte hade koppel.
Så vi kom överens om att han skulle få ”åka på grönbete” i stugan i Älgnäs hos mina föräldrar, där han varit så många gånger. Egentligen gillar jag inte tanken på att en katt ska vara ute själv, på egen hand – men det är ju COSBY det gäller. Han som är van utekatt, som vet hur det fungerar. Som hittar kring stugan och aldrig varit långt borta. Och han behövde ju mer motion, behövde minska lite i vikt. Jag gjorde ett undantag. Vi åkte upp med honom på midsommarafton, släppte ut honom på de så välkända markerna, och han spatserade lugnt iväg i gräset som han brukar göra.
Vi blev väldigt förvånade när han inte kom springandes när vi ropade på honom när vi skulle åka. Vi letade på de vanliga ställena, men ingen Cosby. Ändå var jag säker på att han snart skulle komma gåendes, det brukade han ju göra. Han går ju aldrig långt bort? Nå, han brukade inte gå långt bort – men den här gången var ett undantag. Efter att jag såg honom smyga iväg i gräset så sågs han inte till. Vi åkte upp dagen efter, letade, ropade – men ingen Cosby. Vi fortsatte åka upp regelbundet, men ingen skymt av vår svarte kille. Mina föräldrar var ständigt i stugan, men såg honom inte. Vi tapetserade omgivningarna med efterlysningslappar, inget resultat. Han anmäldes som försvunnen hos såväl polis som katthem, men inget napp.
Vad gör man? Jag insåg att Cosby bestämt sig för att ta en längre promenad än vanligt – för nej, han hade inte försvunnit av misstag. Han känner omgivningarna för väl. Men vad hade hänt sen? Flera scenarion spökade i mitt huvud, hade han stött på en grävling, varg eller räv? Hade han gått för långt, åt fel håll? Traskat över till byn där vi bott? Ingen verkade ha sett Cosby, trots att svarta katter är mycket ovanliga där. Vildkatterna som finns i byn är nästan samtliga röd-vita. Mina föräldrar såg inte röken av honom. Inte heller deras grannar. Vi letade och ropade, utan resultat. Jag började tänka att han kanske inte ville komma hem. Eller att det var kört, att något hänt och att Cosby fått vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. Att vi nog bara hade tre katter.
Men så kom det då, telefonsamtalet vi längtat efter. En gammal vän hade sett en svart katt på sin gård när hon kom hem, en ganska stor katt med spetsiga, lite stora öron. En katt med lite mage. Den hade sprungit in i ladugården, så hon stängde ladugårdsdörren och ringde mig. Jag kastade mig in i bilen, körde upp till Älgnäs och började leta. Ingen Cosby i ladugården, men gott om ställen där han skulle kunnat smita ut. Ingen Cosby på skullen. Kunde han vara på åkern, där jag vet att han jagat sork förr om åren? Vi gick ut och letade, men nej. Ingen Cosby. Tillbaka till ladugården, fortfarande tomt. Ingen katt i trädgården, ingen i hästhagen. Vi gick bort till skolan där jag och Cosby bott – ingen svart katt. Tillbaka till gården – fortfarande ingen syn av honom. Vi pratade lite med mina gamla vänner som sett honom, men gav upp. Dags att åka hem.
Då såg Olof en röd-vit katt i allén ut från gården. Jag gick bort till den, pratade lite med den och klappade. Då såg jag något i ögonvrån. Ett svart huvud stack fram i det höga gräset, 10-15 meter bort. ”Mreow?” hörde jag, och där var han. Cosby. Jag satte mig på huk, ropade på honom och han kom springandes och jamandes samtidigt. Det var verkligen han, om än betydligt smalare. Ryggraden och höftbenen kändes tydligt under pälsen, tigermagen var tom. Men det var han. Min Cosby, vår Cosby.
Det märks att han varit ensam i 1,5 månad. Han är lite orolig, morrar och fräser lätt vid oväntade ljud eller om han inte är med på att man vill klappa honom. Men han har sovit tätt intill mig hela natten, har ätit med god aptit av maten. Han är inte riktigt sams med siameserna, fräser åt dem – så jag håller dem isär, så han ska få vila och slappna av. Cosby vill fortfarande gå ut, har jamat vid dörren ut från altanen – men det har han ingenting för. Han ska vara inne nu, få sina vanliga koppelpromenader men inte mer än så. Han är oss för värdefull för att jag ska våga släppa ut honom igen – och där vi bor kommer det inte på fråga. Även om vi bor i ett relativt lugnt radhus- och villaområde finns det en järnväg nära där tågen går bort till den lokala industrin, och en relativt tät trafikerad 70-väg. Inget bra ställe för en Cosby att vara ute, oavsett hur streetsmart han är.
Han är hemma igen, vår högt älskade svarte kille med den pratiga rösten och kärleksfulla spinnandet. Vi är så otroligt glada och tacksamma, och vi vill aldrig, aldrig förlora honom igen.
